Feb 20, 2013

My Life


En mindre bra dag. En sån dag när du tänker, va f-n håller jag på med? Varför bor jag i ett annat land, långt bort från min familj, min pojkvän och mina fina vänner? Jag sitter hemma och väntar, väntar på nästa träning och match. Lagar mat, diskar, städar och gör det som man måste varje dag. Där kom det, jag måste ingenting, jag VILL det här. Jag vill spela ishockey på heltid och det krävs många uppoffringar. Jag har under många års tid valt att vara elitidrottare, det är ett speciellt liv man lever. Som med allt annat i livet så går det upp och ner men jag ÄLSKAR det. Jag har älskat det varje år trots hemskt tunga träningar, tusentals träningar, massa motgångar, och långa uppförsbackar. Jag lever inget lyxliv, har aldrig gjort, jag har det jag behöver. Kan inte säga att jag älskar att träna tills jag må illa, jag har gjort det som krävts. Jag vet att det inte finns några genvägar. Jag föddes med en talang, se lära och göra. Min talang har varit att träna hårt, äta rätt och sova. Jag har haft en enorm drivkraft och gått min egna väg, en väg jag inte ens visste fanns när jag började. En helt vanlig tjej med ett helt annorlunda jobb, Ishockeyproffs.

 Folk frågar, du kör väl nästa OS? Jag svarar för första gången på 11 år, jag tror inte det. En märklig tanke då det tidigare varit det självklara målet. Jag har de senaste 3 Olympiska spelen planerat i 4 års perioder. Efter OS i Vancouver, mitt tredje OS, behövde jag göra något nytt, jag behövde ny energi. Jag kände att antingen bor jag kvar i Sverige och slutar spela, eller så antar jag nya utmaningar. Jag antog nya utmaningar och flyttade utomlands. Jag flyttade 2010 till hockeyns huvudstad och ett fantastiskt land, Canada. Där de supportar dig i dina drömmar, oavsett om du är pojke, flicka, man eller kvinna. Träffade helt underbara människor som är mina vänner för resten av livet.

Kom hem sommaren 2011, kände vad nu då? Smidde nya planer och fick med mig Elin och Kim till Ryssland. Arbetsvisum i Ryssland är inte alla som får och jag är evigt stolt över det. Representerade Tornado som kom att bli Ryssland samt Europas Bästa lag. Det var en resa i ett känslokallt land och långt ifrån så socialt som jag önskade. Men jag kunde göra det jag älskar på heltid och jag kunde för första gången i min hockey karriär få betalt av mitt lag. Min telefon och min dator blev mina bästa vänner och jag delade en fin lägenhet med Kim. Fin för att vara Ryssland, går inte att jämföra med Svensk standard, men det störde mig inte. Jag är tacksam för det jag har och hade det jag behövde. Ett hem och mat.

Jag kom hem i mars 2012 och hade som vanligt en proppfull kalender, precis så som jag vill ha den. Det var middagar, möten, Olympic Day. VM spelades i USA i april och kom att bli en hemsk upplevelse, inte för femte platsen. För att min tränare/förbundskapten, han jag skulle samarbeta och jobba närmast, avskydde mig. Det hade gått ett helt år men turneringar och Landslagsspel. Han ville knappt hälsa och jag kände hans avsky mot mig. Jag som inte kan låta bli att agera frågade efter varje resa vad han störde sig på? Vad jag kunde förbättra men inget konkret svar kom ifrån honom. För varje läger som gick började jag räkna dagar, dagar utan att han lyfte blicken mot mig, hälsningar och coachning. Det var i Nyköping i November, vi spelade 4-nations turnering mot världens bästa lag Canada, USA och Finland. Det tog 7 dagar innan MIN tränare sa en första kommentar till mig, 7 dagar?! Ska det vara så tänkte jag?! De andra coacherna från de andra länderna pratade mer med mig och gav mig mer energi än min egen. Jag som samma sommar kom att plugga till Personlig tränare och där jag fick lära mig att en tränare skall inspirera och motivera, hjälpa dig att uppnå dina/lagets mål. Motivation är något vi skapar och ansvarar för själva, men andra människor kan hjälpa oss att skapa rätt miljö för motivation. Jag fick inte det, det var inte den miljön jag var van vid. Min glädje till att ge allt för mitt lag, både klubblag och Damkronorna försvann lite där. 

Han ville pröva nya spelare och talade ofta om för mig hur bra alla andra spelare var, inte vad han ville att jag skulle förbättra. Jag älskar konkurrens, tro mig. Fråga mina medspelare och motståndare, jag älskar att tävla, helst mot de bästa och de som är bättre än mig, allt för att utvecklas själv. Det visade sig att det inte blev fortsatt support från SOK, att inte ens bli uttagen till denna säsongs läger. De har testats ca 35 spelare denna säsong och jag har inte ens varit på reserv listan. 

Många har hört v sig och frågat om jag är skadad eller om jag tackat nej, svar: nej. Jag är stark, frisk och hel. Det är bra, men vet ni vad det bästa är? Det bästa är inte det. Det bästa är att jag gör det jag Älskar. Jag gör det jag drömt om i flera år, spela och träna på heltid. Det är ingen som kan ta ifrån mig. Ni kommer alltid stöta på människor, tränare och chefer som inte tror på dig. Sluta inte, fortsätt följa era hjärtan och omringa er av folk som supportar er. De som betyder mest för mig och alla andra idrottare är de som finns vid ens sida vid både med och motgång. DET är support!

Bor i Lugano/Schweiz nu, gör det jag älskar. Utvecklas som spelare och människa, precis så som jag vill ha det. Tiden går snabbt, jag är tacksam för allt jag har, fin pojkvän och fin familj. En helt vanlig tjej med ett helt annorlunda jobb. 

 
Danni

16 comments:

  1. Längtar tills ditt äventyr här hemma i sverige börjar, ses snart vännen! / kb

    ReplyDelete
  2. Ska bara njuta lite till av Lugano och mitt lag här, kommer hem en snabbis i slutet av mars :)

    ReplyDelete
  3. Alla mynt har två sidor.Förr eller senare kommer vi dit gäller bara att vara förbered kanske genom att ta det första steget! Allt man lär sig är ju till för att lära ut till andra och försöka göra det bättre.

    ReplyDelete
  4. Stämmer, har lärt mig mycket på och utanför isen. Lärdom som jag för vidare och delar med mig.

    ReplyDelete
  5. Tack Danijela för att du vågar stå upp och berätta om det här! Tyvärr är det flera än du som bemötts precis på detta sätt och som slutat/överväger att sluta i landslaget. Det är förödande för svensk damhockey!!

    ReplyDelete
  6. Vi ger ALDRIG upp! Du är underbar!!!!!!

    ReplyDelete
  7. Du är bättre än någonsin! Ingen kan ta ifrån dig att du vann både skytteligan och poängligan i hela ligan i år!

    ReplyDelete
  8. Jag har alltid varit och kommer alltid vara sån, stå upp för det jag tycker och rättvisa. Finns värre saker i livet, bara tråkigt när detta förekommer, det skall inte förekomma sådan oproffsighet i ett landslag. Färdigtränad för idag, nu är det lite annat fix som står på schemat!

    ReplyDelete
  9. Man blir verkligen förvånad när man hör hur du blivit behandlad av denna nolla till förbundskapten.
    Han borde istället buga och be om lov att överhuvudtaget få tilltala dig om man ser till allt du gjort för svensk damishockey och vilka meriter du har. Vad har han lyckats med ??
    Lycka till i framtiden!

    ReplyDelete
  10. Tack för lyckoönskningen! Man lär så länge man lever och jag har mina drömmar och mål, bara jag som bestämmer över dem.

    ReplyDelete
  11. Kämpa på Danijela :) Kör hårt och Lycka Till i fortsättningen.

    ReplyDelete
  12. Usch vad tråkigt att läsa ditt inlägg Danni. Jag blir alltid så förundrar och ledsen när jag hör om hur en del ledare beter sig mot barn, ungdomar och även vuxna. De som i själva verket ska vara bra förebilder och stötta er till framgång och kämparglöd. Men har vid ett flertal tillfällen stött på den här problematiken och det är lika sorgligt varenda gång. Hoppas du kan hitta gnista och motivation på annat håll.

    Kramar

    ReplyDelete
  13. Madeleine SchelanderFebruary 23, 2013 at 1:26 PM

    Hej Danni!
    Min Mamma ringde precis för att berätta att hon hade sett detta blogg inlägg å sa att hon kände igen mig i din berättelse av ledarna/ tränarna inom ishockey.
    Jag gick direkt in för att ta del av denna och jag blev riktigt inspirerad av din styrka att gå ut med detta i denna starka hockey värld!
    Jag sluta i sommras pga. Min motivation att fortsätta slita för att nå mitt mål som för mig var att komma till landslaget försvann då jag år efter år har träffat mer tränare som ser åt ett annat håll när man kommer i korridoren än ser än i ögonen.
    Idag, ett halvår senare är jag skidlärare och som du säger: man gör allt för att motivera och inspirera sina elever, barn som vuxna och för mig är de oförstående hur en ledare/tränare kan agera som de gjort under alla dessa år.
    All heder åt dig Danni att du fortsätter kämpa! Själv gav jag upp för att finna en annan väg som kunde ge mig själv något att glädjas över vilket hockeyn tidigare hade gjort.
    Detta inlägg berörde mig och att äntligen få se någon med styrkan att öppet berätta om sin resa är stort!
    Fortsätt köra Danni å alla Lycka åt dig!
    Kramar/ Madeleine Schelander

    ReplyDelete
  14. Hej Madde,
    Man utmanas hela tiden både på och utanför isen, hela livet. När man satsar 100% så vill man omringas av likasinnade och man gör det som krävs. Det kommer många uppförsbackar och motgångar, med en jävla vilja och tid så lyckas man, alltid. Genom att inte stoppas av andra, att våga tro på sig själv och älska det man gör. Jag är glad att du gått en ny väg och trivs med livet, för livet är något kort för annat. Jag har haft många tränare genom mina år, både bra och mindre bra. Men när jag under hela förra säsongen hade min egna tränare som "motståndare" så visste jag att det var fel. Det har varit vuxenmobbing varje läger förra året. Jag har alltid lovat mig själv att jag ska spela så länge jag tycker det är kul och utvecklas, först nu har jag insett att det inte var kul. Att representera det finaste i Sverige, Damkronorna, skall vara kul och utmanande. Första gången på 11 år det inte var kul längre. Fick sitta på bänken och spela lite då å då för att sen bli uttagen till VM och bli presenterad som en av säsongens viktigaste spelare? Det gick liksom inte ihop. Det var en sak, men att inte bli sedd, att bli nedtryckt av min egna tränare. Tycker livet är för kul att leva för att leva med sånt. Fortsätt lev livet och utvecklas som människa. Njut av de goda minnena och lär av de onda. Hoppas vi ses i sommar! En mysig grillning med familjen vore kul. Kram från Lugano

    ReplyDelete
  15. Absolut! Livet är och ska vara full av med och motgångar för utan de skulle vi alla inte hitta vår väg och utvecklas som individer.
    Som du säger: genom vilja och tid når man alltid sina mål men utan glädjen får målet ingen mening och de är målet man vill (genom sin tränare och lagkamrater) peppas och motiveras till att tillslut nå.
    Med den tiden man lägger ner på de man älskar, hockeyn och bevisar sin förmåga på och utanför isen utan att bli sedd de har för mig varit ett utav de värsta inom ishockeyn och något man inte kan blunda för och jag tycker att de är riktigt starkt av dig att göra de öppet inför Sveriges hockey folk!
    Den där grillningen lät som en super bra idé! Får höras när vi båda kommer hem till vår kära hemstad Stockholm! kram

    ReplyDelete