En intressant text från en Grym tjej-Lisa Ek:
Jag slösurfar och hamnar på Sportbladets hemsida. Läser en artikel om en 22-årig spelare som nu tänker lägga skorna på hyllan, trött på att inte »få chansen«. Känner genast hur jag blir provocerad. Mycket kan hända efter 22 års ålder och jag vill skrika till henne:
»Sluta inte! Fortsätt kämpa och visa de jävlarna! Leta inte ursäkter utanför dig själv!«
Antagligen skulle du rygga tillbaka om jag skrek så till dig. Fälla ut taggarna. Klamra dig fast vid »men man måste ju ha lite tur också«, för det har du hört någonstans och det är din snuttefilt när känslan av misslyckande kryper på. Kraften i rädslan för att misslyckas är oerhört stark. Jag vet, för jag har upplevt den. Det har funnits stunder i min karriär då den rädslan nästan har käkat upp mig.
När jag var 16 fick jag höra att jag var »duktig på att sitta på bänken«. Det var tränarens motivering till varför jag petades i ett helt år. När jag var 25 satt jag på bänken i ett lag som slutade sjua i Damallsvenskan. Jag – som hade så stora ambitioner och drömmar och som lade ner hela min själ i fotbollen – räckte alltså inte till. Jag förstår om du, liksom jag, är rädd för att krascha inför andras ögon. Att vara den som ger allt men som ändå inte når ända fram. Att vara den som folk tvivlar på, kanske till och med hånar: »Att hon inte bara lägger av med fotbollen och satsar på något annat!«
Det är en skam som väger tungt och som gör det svårt att hålla huvudet högt. Stundtals har mina misslyckanden fått mig att lyssna på tvivlarna. Jag har legat i fosterställning med prestationsångest och tänkt att om jag lägger all min tid på att bli en bättre spelare och inte lyckas, så innebär det att hela mitt liv är bortkastat. Jag har vacklat, jag har mött rädslan och skammen. Men jag har aldrig tappat min inre röst. Den som viskade: »Fortsätt, allt är föränderligt.« Rösten fick mig att fortsätta jobba, ännu hårdare.
Jag är inte snabb, men jag är uthållig. I ett helt år satt jag på bänken och höll i. Jag åkte buss sju timmar till Stockholm för ett inhopp på sju minuter. Sprang egna intervaller efter matchen, för att vara redo den dagen då det blev min tur att starta. Bekräftelsen från ledarna var obefintlig. Varje gång jag började springa gick tränaren in i omklädningsrummet, som för att slippa se. Jag minns också en match med B-laget i division fyra, på någon grusplan ute på Hisingen. Två tjejer i motståndarlaget stod och rökte en kvart före avspark, samtidigt som jag förberedde mig som ett proffs med visualisering och rörlighet. I det läget var det svårt att hålla huvudet högt. Efter ett halvår på bänken frågade jag tränaren: »Vilken position konkurrerar jag om?« Han svarade att han hade fullt upp att prata med de elva som startade, han kunde inte prata med oss andra också.
Uppförsbacke.
Motvind.
Kämpa, Lisa!
Och det gjorde jag. Mitt genombrott som spelare kom först vid 28 års ålder, och när jag var 30 värvades jag till Sveriges bästa lag. Då hade jag förberett mig i halva mitt liv.
Så fortsätt, du som inte har fått chansen! Den finns där runt hörnet men du får aldrig se den om du slutar nu. Kanske har du till och med redan fått chansen, utan att se den. Blind av bitterhet, rädsla eller lathet. Låt mig ge några exempel på vad jag menar, hämtade från olika personer i min närhet.
* Person ett, det var du som spelade match med U21-laget en tidig lördag i mars. Du var petad från A-laget. På läktaren satt en talangscout, men eftersom du varit ute och slarvat kvällen innan gick du på halvfart, som en tyst protest mot tränaren som petat dig. Du var nonchalant och oförberedd. Talangscouten såg dig inte.
* Person två, det var du som skadade knäet. Istället för att bygga upp din kropp från grunden under speluppehållet valde du att beklaga dig över att just du hade drabbats. Du förbannade orättvisan, du som var på väg mot ett proffskontrakt med en Serie B-klubb. Efter sex månaders oengagerad rehabträning gjorde du comeback – fem kilo tyngre och med usel kondition. Du sattes på bänken. I en match drog er mittfältare ljumsken efter tio minuter, men eftersom du var i dålig fysisk form var du inte aktuell som ersättare. Behöver jag påminna om att Häckens A-lagstränare – i desperat behov av en ny mittfältare – satt på läktaren i just den matchen?
* Och så person tre. Det var du som var frustrerad över att dina kompisar tagits ut till pojklandskamper, medan du inte ens nådde breddlägret. Istället för att träna extra för att komma i kapp de andra valde du den enkla vägen. Du skyllde på andra. Du anklagade din tränare och grinade över medspelare som inte slog tillräckligt bra passningar. Något er senare tog din tränare över ett A-lag i en av de högre divisionerna. Han plockade med sig ett par spelare från de lag han tidigare tränat. Han valde de ambitiösa, de som han trodde skulle driva laget framåt. Du var inte en av dem.
Det står var och en fritt att välja själv. Vill du sluta med fotboll, så gör det. Det är ditt val. Men skyll inte uteblivna framgångar på någon annan än dig själv.
Visa att du är större än så.
Lisa Ek